Det var en mörk kväll i december och jag var på väg hem från min detektivbyrå. I den här orten händer de nästan aldrig någonting så därför tänkte jag flytta till Stockholm istället. Jag hade jobbat över till halv tio för att förbereda de sista grejerna tills flytten.

När jag går i den mörka stilla parken hör jag plötsligt ett skrik. Det låter som en ung kvinna som har fått en kniv i sig. För en kort sekund tror jag att jag inbillar mig eftersom det är en stilla ort och de sällan händer någonting här. Men jag hör ett skrik till och ännu ett till, nu förstår jag att de är på riktigt! Jag springer dit jag tror jag hörde skriken. Nu såg jag bara en ung kvinna ligga på marken helt blodig. Jag springer fram till den unga kvinnan. Jag ser att hon andas tungt och högt. Jag böjer mig ner på huk och frågar vad hon heter.                                                                                             ”Vad heter du?” frågar jag.                                                                                           ”jag har o... n… t!” svarar och bara.                                                                                 ”vart har du ont?” frågar jag som svar tillbaka.                                                                                      Jag får inget svar. Tanken slår mig att jag ska ringa polisen men jag kommer på att jag har ett mysterium att lösa! Istället ringer jag 112 och berättar för ambulansen vad som har hänt och på tre minuter här de här. Jag säger också till personalen att jag inte vill att polisen ska bli inblandad så jag kan lösa de själv. De förstår hur jag tänker och jag som jag säger. Jag följer med i ambulansen för att sedan kunna förhöra den unga kvinnan när hon piggnat till. Jag får vänta cirkus tjugo minuter innan en sköterska kommer ut till mig och säger att hon heter Linda och är 21 år gammal.                          ”Du får gå in och prata med henne nu” säger sköterskan.                                                 ”Tack” svarar jag kort tillbaka.                                                                                          Jag går fram till Linda och hälsar och säger att hon kan kalla mig Mr. Black.                  ”Nu vill jag att du berättar precis hur han ser ut och vad han gjorde” säger jag till henne.                                                                                                                          ”Okej, jag skulle gå hem från min pojkvän och gick den vanliga vägen genom parken. Då ser jag en svart man i svarta kläder komma emot mig med en kniv.” börjar hon.                      ”Okej, fortsätt” säger jag ivrigt men allvarligt.                                                             ”Jag vände mig snabbt om och började springa åt andra hållet, men han sprang efter mig.” fortsätter hon.                                                                                                     ”Okej… V” hon avbröt mig.                                                                                            ”låt mig, jag han bara en meter innan han rycker tag i min arm. Vi ser varandra rakt in i ögonen när han sticker kniven i magen på mig. De ända jag minns sen var att jag skrev och han försvann in i skogen” säger hon.                                                                   ”Okej, hur lång var han? Var han muskulös, skäggig eller nå’t annat du minns?” frågar jag.                                                                                                                              Hon fortsätter berätta. Efter cirkus 1timma  har vi pratat klart och jag går hem och sammanställer det som hänt.

Nästa morgon.

Jag vaknar av min väckarklocka och ser att klockan ör 9. Jag går till min detektivbyrå och skriver ner allt på min skriv maskin.

Polisstationen öppnar 12 och då kommer jag gå dit och beskriva mannen och fråga om han är igenkänd.                                                                                                        Klockan 11 har jag lunch så jag går till en restaurant som ligger nära polisstationen så det inte är så långt att gå sen.